Improvisation

Ordet improvisation kan man förklara med att skapa något i stunden. En del pianoskolor hävdar något i stil med: "improvisation är vad som helst, man bara spelar lite som man vill". Andra förklarar improvisation med att när man spelar temat till en låt så styr ackorden melodin, men när man improviserar så styr solot ackorden. Detta stämmer inte med verkligheten. Man får skilja på att spela helt fritt utan någon speciell låt i tanken (fri improvisation), och att spela en låt och sedan improvisera, dvs spela solo över den. Är man en grupp som spelar en låt ihop så måste gruppen hålla vissa gemensamma ramar t. ex. låtens form, antal takter och ackord. Först när ramen är given kan man tänja på den och spela pedaltoner, alternativa ackordrundor eller valritt antal takter. På den här sidan syftar jag till solospel när jag skriver improvisation.

Något om licks
Det är så lätt att man får improvisationen till att bestå av "licks", dvs fraser som man övar in och spelar utan att lägga någon större konstnärlig vikt vid vad man gör. I böcker om jazz handlar kapitlet om improvisation ofta om att ge exempel på fraser man kan spela över II-V-I-progressioner, eller fräcka licks över kromatiska dimackord. Och visst, det är också en form av improvisation, eller kanske snarare en form av solospel, men att lära sig att improvisera bygger till den allra största delen på att lyssna på inspelningar med bra solister och att planka (ta ut) deras solon och kolla in vad det är dom gör.

Jag är inte alls emot att spela licks. Lyssnar man på de stora jazzstjärnorna så spelar nästan alla det, men att lära ut hur man improviserar med hjälp av en bok eller en Internetkurs ;-), det går bara inte. Man måste lyssna också. Först då kan man höra att det inte handlar om att bara spela de rätta tonerna, utan om hur man spelar de toner man väljer att spela. Klangfärg, anslag och timing är exempel på saker som inga böcker i världen kan visa.

Licks är nödvändiga. Att bara lära sig skalor som funkar till olika ackord är som att lära sig alfabetet utan att kunna några ord. Man kan säga att licks är som ord och fraser som man använder sig av i det vardagliga språkbruket. Man säger en massa olika fraser utan att tänka på exakt varje enskilt ord, till exempel: "Tjena. Läget?" "Tack, bra. Hur är det själv?" Licks fungerar likadant. När tillräckligt många artister har spelat samma fras tillräckligt många gånger så blir frasen vedertagen som ett lick. Man har alltså sitt eget bibliotek av standardfraser som man tar till på olika ackordprogressioner. Precis som med det vanliga talet blir det till slut tråkigt och identitetslöst om man bara använder sig av dessa standardfraser. Det är därför viktigt att man sätter en personlig prägel på sitt spel.